Igår såg jag fram emot mingel, bubbel, snittar, 3-rätters på årsstämman för GIL men framförallt trevliga människor. Riktigt så blev det inte.

Jag hade sminkat mig och lyckades nästan att se lite pigg ut där jag satt på tåget in till Göteborg. Tåget var i tid och jag kom faktiskt lite tidigt till Gothia Towers, där vi skulle träffas. Det var inte så många på plats men jag slog mig ned vid några andra och pratade allmänt om GIL och om personlig assistans, vanligt små prat. Efter lite goda snittar och bubbel blev jag plötsligt attackerad.

Denna galna kvinnan satt med vid bordet och hade plötsligt bestämt att hon viste allt om mig. Vi hade aldrig träffats innan och nu satt denna 60+ kvinnan och öste skit över mig om hur jag skulle sköta mina barn och hur dålig förälder jag var. Hon var riktigt riktigt elak och såg mig i ögonen hela tiden. Egentligen var det inte hennes ord som gjorde ont utan chocken över att någon i den åldern beter sig helt galet och i detta sällskapet där alla lever med någon eller med funktionshinder själv. Jag blev helt överrumplad och tårarna bara rann, min gard var helt nere där jag var bland likasinnade. Jag talade tydligt om för henne att hon känner inte mig och vet inget om mitt liv, att jag tyckte hon var rejält elak och bara bitter. De andra satt tysta (också chokade tror jag) och någon bad tanten hålla käften.

Sedan svepte jag mitt glas och gick iväg, mot mötessalen. Men tårarna ville inte sluta och det blev som att alla kokande undanträngda känslor exploderade och jag bara grät och grät. Folk kom fram och frågade hur det var. Två extra snälla människor hämtade en stol och materialet för mötet till mig och erbjöd att jag kunde sitta hos dom, vilket jag också gjorde. Känns ganska pinsamt att sitta på ett möte och ha efterskalv av gråten men det gick det också.

Vid första rasten kom flera fram och kollade läget och jag fick även en lapp från en i sällskapet med den galna tanten. Det kändes fint. Resten av kvällen blev fin fin. Mascaran var borta men lika kul för det hade jag.