Sedan galningen i lördags har det varit lite segt. Det har tagit tid att återhämta mig. Inte för det hon sa eller gjorde utan för att min skyddsbarriär sprack totalt. Det tar tid att bygga upp min vi-lever-ett-normalt-liv bubbla. Det tar en stund att samla ihop tankarna som flyger runt.

Idag blev det iaf en långpromenad i skogen med hela familjen. En vanlig promenad för oss innebär att vi kör parkour med Vilda i vagn, över stenar, upp mot träd, springer och ropar ”parkour” högt. Vi hörs i skogen om man säger så. Men Vilda är lycklig och då är vi också det.