Ambulansen kom inte förrän 02:30. Då hade jag varit vaken över ett dygn och Vilda hade somnat av utmattning på den äckliga britsen.

22:30 hade Vilda somnat på mig av ren utmattning. En stund senare kom en sköterska in och försökte vara snäll med pratade alldeles för högt. Ja hyssjade henne men hon sänkte knappt rösten och höll på att väcka Vilda. Tillsist gick hon eftersom att jag inte ville ha något, inte kaffe, inte macka, ingen filt, ingen kudde och ingen kaka. Egentligen hade jag behövt allt det där men det skulle också betyda att hon kom in igen, pratandes och med saker som kan låta. Nej, den vägen har jag testat innan på sjukhus. Kan de inte prata tyst så kan de inte lämna saker tyst och Vilda behövde sova.

Långa timmar där jag gjorde allt för att Vilda skulle sova vidare. Sjasa iväg folk som gick med skrikande barn utanför dörren, gjorde lagom mycket av ljud när barn skrek i rum intill. Vid halv 1 hade fortfarande inte ambulansen kommit och sköterskan kom in och beklagade detta. Jag svarade bara att de kommer väl sen. Att frakta hem folk står inte överst på listan, det vet jag och förstår helt. Hon suckade åt mig för att jag fortfarande inte ville ha filt, kaffe, kaka eller en högt pratande person i rummet…

När klockan slog 02 gick jag runt, runt i rummet och la förbannelser på sjukhus, läkare, personal, folk som lämnar febriga barn på fsk. ”Kom tillbaka direkt om hon blir värre” hade läkaren sagt, aldrig att jag tänker komma tillbaks, aldrig, aldrig. Men jag vet också att jag inte hade tvekat att åka in igen… Ett dygn hade jag nu varit vaken och i 9 timmar hade vi varit fast i detta lilla rummet. Det tar på psyket!! ”Nä, jag vill inte ha en filt…” mumlade jag för mig själv och tänkte på den snälla och trevliga sköterskan men då för mig i stunden, elaka tanten. Jag drog upp mina extra mysbyxor och satte på mig dom som en kofta. Öppnade nyponsoppan jag haft med till Vilda och drack ur paketet. La min extra tröja som en filt på mig och drog ur tofsen som retat gallfeber på mig, så att håret stod rätt ut. DÅ, ja då kom ambulansen..

Äntligen kunde ambulansen komma vid 02:30 och de måste fått en syn för livet.. Jag mumlade ett hej när de kom in och började slänga ner allt jag nyss flängt upp. Då säger ena ambulans kille -var jag inte hos er vid påsk? Jo då, han var en av dom som kom in sladdandes i ambulans nr 2 i påskars. Oh vad jag var sugen på ”återförenings prat” eller inte…

Hemma sov jag 3 timmar innan det var dags att gå upp och låta Anders sova ett par timmar också. Världens bästa svärföräldrar hörde av sig och sa att de inte bara skulle laga matlådor till oss utan också hade kastat allt byggskräp utanför vårt hus ❤️. Vilda mådde också lite bättre under dagen så dagen slutande ändå helt okej. Just nu väntar jag på att Vilda ska vakna.. hon har gått ner till 72% och jag hoppas hon är okej när hon vaknar… Annars blir det nog inläggning och intravenöst antibiotika.