Hjärtat slår hårt, huvudvärken mullrar i bakgrunden och varnar mig för att fortsätta tänka intensivt. Jag ignorerar att jag troligtvis kommer få en migränattack för tankarna går inte att stoppa.

Imorgon är det dags igen för ultraljud hos hjärtläkaren. Tankarna dundrar alltid dagen innan… Kommer det se ”bra” ut eller är det denna gången vi kommer få höra att slutet närmar sig? Ångesten är svår att beskriva.. Imorgon kommer jag slå på autopiloten som tillåter mig att köra på och sudda ut känslorna.

Huset börjar se ut som ett hus igen, fast mycket bättre såklart! Just nu läggs det vattenburen golvvärme i nedervåningen. Nästa vecka är det tänkt att golvet ska läggas och sedan kommer köket i veckan därpå. Någonstans här ska vi också tapetsera, städa bort allt byggdamm, fixa det andra i huset och sedan börja flytta. Drömmen är innan jul men jag har verkligen svårt att se det ända. I över 10 månader har vi nu renoverat… Men så fint det kommer att bli, när det nu blir klart.

Det värsta är paniken över all tid vi förlorat och förlorar med Vilda. Vi vet ju att hon inte stannar… 10 månader har vi mer eller mindre förlorat. En ännu mer slutkörd mamma och pappa som inte orkar vara på topp. Ledsna barn som inte förstår varför vi alltid måste jobba i huset och inte hinner leka. Det gjordes en insamling till oss med hjälp av vänner. Vi fick in strax över 80 000kr vilket hjälpte väldigt mycket. Även om 80 000kr kan tyckas vara lite mot 600 000kr så lyfte alla ni oss rejält. Det känns varmt inombords av all kärlek och hjälp som vi fick och fortfarande får både ekonomiskt och i ren arbetskraft. Familjen Fäldts änglar ❤️