”Det känns konstigt att många fortsätter sina liv som vanligt”- tänker jag medans någon går förbi på framsidan av huset. Det är en vanlig tanke och mellan raderna bubblar orättvisa, ledsamhet och lite ilska. Känslor man inte riktigt kan hålla emot efter 5 månaders isolering.

I början av februari när Coronan kom tog vi beslutet att isolera oss helt fast det tog ändå en månad innan vi riktigt uttalade det till nära och kära. Vi kände på oss att det inte alls skulle handla om veckor utan månader. Nu efter 5 månader så känner man sig maktlös, lätt irriterad och så så fruktansvärt trött – inifrån och ut.

Ännu har inget barn med pulmonell hypertension blivit konstaterad smitta av covid. Läkarna vet inte ännu om det är för att de både är väldigt få barn i världen och att familjerna har isolerat sig eller om det är något ämne i medicinerna som faktiskt skyddar. Så vi står och stampar. Växlar mellan hop och förtvivlan. Väntar och väntar…

Under dessa månader har vi faktiskt lyckats flytta. Att flytta utan barnvakt, utan assisten och med sömnbrist är galet men vi gjorde de! Tror faktiskt att det ändå var tur att något hände under denna tiden. Barnen trivs och det gör vi också. En massa lådor och inget är riktigt klart. Men jag fick ihop Vildas byrå till hennes kläder, tog bara 3 veckor! Renoveringen är inte färdig men det får bli ett annat inlägg.