5 månaders isolering

”Det känns konstigt att många fortsätter sina liv som vanligt”- tänker jag medans någon går förbi på framsidan av huset. Det är en vanlig tanke och mellan raderna bubblar orättvisa, ledsamhet och lite ilska. Känslor man inte riktigt kan hålla emot efter 5 månaders isolering.

I början av februari när Coronan kom tog vi beslutet att isolera oss helt fast det tog ändå en månad innan vi riktigt uttalade det till nära och kära. Vi kände på oss att det inte alls skulle handla om veckor utan månader. Nu efter 5 månader så känner man sig maktlös, lätt irriterad och så så fruktansvärt trött – inifrån och ut.

”Vildas puls blev plötsligt väldigt låg så hon blev inkallad till östra. Falskt alarm och EKG’t såg fint ut. Kände mig väldigt glad över att vi köpt riktiga andningsskydd.”

Ännu har inget barn med pulmonell hypertension blivit konstaterad smitta av covid. Läkarna vet inte ännu om det är för att de både är väldigt få barn i världen och att familjerna har isolerat sig eller om det är något ämne i medicinerna som faktiskt skyddar. Så vi står och stampar. Växlar mellan hop och förtvivlan. Väntar och väntar…

Under dessa månader har vi faktiskt lyckats flytta. Att flytta utan barnvakt, utan assisten och med sömnbrist är galet men vi gjorde de! Tror faktiskt att det ändå var tur att något hände under denna tiden. Barnen trivs och det gör vi också. En massa lådor och inget är riktigt klart. Men jag fick ihop Vildas byrå till hennes kläder, tog bara 3 veckor! Renoveringen är inte färdig men det får bli ett annat inlägg.

”Vilda tycker vi borde packa upp mer.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s