Längesedan… Efter renoveringen, Vildas alla ambulans turer och isolering i 2 år behövdes en paus med reflektion. Låter bättre än det var eftersom vårt liv aldrig är enkelt och lugnt. Vilda börjar bli sämre, det är påtagligt. Jag är så inte redo och kommer aldrig att bli det.

Ett längre tag har vi märkt att syresättningen sjunkit, normal värdet har blivit lägre. Vilda följs på drottning Silvias barnsjukhus eftersom hon är komplex. Det är jobbigt för Vilda att åka så långt för ett ultraljud så vi önskade att komma tillbaka till Varberg. En lång historia kort så fall Vilda mellan stolarna och ingen mottagning kallade henne på undersökning. Så när nu blodprover äntligen togs fick vi en chock över hennes dåliga njurar. Även urinprovet tyder på att njurarna inte fungerar som de ska.

På onsdag ska Vilda ta fler prover och då vet vi lite mer. Men Vilda blir snabbare blå om läpparna, orkar gå ännu kortare sträckor och får tydlig andnöd med smärta i bröstet. Det bara skriker försämring. Vi väntar på att få ett ultraljud av hjärtat… Men tankarna flyger långt, ”katastroftankar” som lätt kommer när man har ett svårt sjukt barn. Ni som haft det förstår nog vad jag menar.

Nu ska jag försöka sova, börjar jobba natt om ett par timmar. Vilda har haft en dålig dag så jag befarar en jobbig natt för henne. Imorgon ska det ligga snö och vi har döpt dagen till ”snow day” efter Vildas uttryck.